Uganda

Ställer dagligen väckarklockan men vaknar alltid tidigare då fåglarna börjar kvittra runt 6-6:30 utanför sovrumsfönstret. Börjar jobba kl 08 och det tar ca 5-10 minuter att gå till IHK från där jag bor. Väl framme vid sjukhuset välkomnas man av ett leende från vakterna som står vid sjukhusporten.

När man väl kommit upp till avdelningen på tredje våningen så smyger man in på toaletten och byter om, därefter går man till tavlan vid sjuksköterskestationen för att se vilka patienter man har hand om för dagen, brukar vara mellan 2-4 stycken. Därefter går man in till läkarstationen där man får muntlig rapport om alla patienter av nattpersonalen. Rapporten börjar med en bön och sen är det någon som med ett tyst tonläge berättar om vad patienten ligger inne för och hur dess behandling ser ut. Brukar alltid vara att man får läsa på lite i patientjournalen efter rapporten. När man gjort upp sin plan för varje enskild patient så sätter arbetet igång. Man hälsar på patienterna, tar kontroller och ger mediciner, gör eventuella förberedelser för undersökning eller operation. Och någonstans däremellan försöker man klämma in ‘dust dumping’ där man rengör sängplatser för nya patienter.

Avdelningen har både medicin och kirurg patienter med diverse skilda diagnoser. Avdelningen har en husläkare som rondar medicinpatienterna tillsammans med en sjuksköterska som utnämnts till teamleader. Ronden sker löpande under dagen, dvs någon gång från 09 och fram in på sen eftermiddag. Om man har möjlighet kan man stå med och lyssna annars får man läsa anteckningarna i journalen efteråt. Husläkaren svarar även på frågor gällande de kirurgiska patienterna, annars är det den opererande kirurgen som rondar sina egna patienter och de kan komma närsomhelst under dagen och det är inte alltid heller att de kommer dagligen.

Kl 11 är det dags för ‘tea time’. Då samlas man inne på läkarstationen och dricker super sött te och äter bröd eller en mandazi. Sen kanske en kirurg kommer och ska lägga om ett sår eller man måste kanske kolla upp några prover, exempelvis- är de tagna eller inte, är blod beställt? Inte alltid tydligt vad som har gjorts eller vad som ska göras så en hel del energi går åt till att kolla upp vad som egentligen gäller.

Om man börjar bli lite stressad är det inte sällan man blir lite uppmuntrad av att höra ett skämt från den sjukfriska dr Buuza, eller av att en anhörig som kommer fram och tackar för arbetet som man gör.

Någon gång mellan ca kl 13-15 så får man gå ner till matsalen där man får lunch. Den brukar bestå av posho (en form av majsgröt), casawa (en typ av rot) ris, matoke (matbanan) och böngryta. Ca 1 gång i veckan får man även lite kött. Efter lunchen har man åter energi för att jobba de sista timmarna innan man får lov att gå hem vid kl 17.

Rutin efter jobbet brukar vara återhämtning och att smälta diverse intryck som har samlats under dagen. Sen somnar man gott kl 21-22.

Michelle

Uganda

Fåglarna har vaknat. Klockan är 07.00 och det ljusnar ute. Jag stänger av alarmet, äter frukt till frukost (för jag har varit smart och fixat det!) och ger mig av mot IHK (International Hospital in Kampala).
”Good morning!!” vinkar hotell-personalen och säkerhetsvakten när jag går. Att hälsa på ALLA man känner och Inte känner börjar bli en vana nu, något jag uppskattar och kommer sakna i Sverige sen.
Tränger mig längs vägkanten och uppfinner egna trottoarer. Ja, det finns liksom inga såna här. Men jag överlever trafiken till sjukhuset idag igen.

Kommer in på avdelningen. ”S-Tinah!! How are you?!”
Skriver ner namnen på mina patienter. 3 stycken har jag idag och står som 1st admission – jag kommer alltså få ta emot den första patienten som kommer läggas in. Ibland kommer bara en, men eftersom avdelningen jag är på tar emot allt (och då menar jag ALLT) blir det oftast snarare 4 inläggningar på en vanlig dag.
Jag jobbar alltså på medicin-avdelningen, men eftersom det vare sig finns indelningar i medicin-området eller några kirurg-avdelningar ligger alla möjliga patienter hos oss. En har brutit benet, en ska få stomi-påse, en har cancer och en har malaria. Man får plocka fram alla kunskaper man har från utbildningen och breda ut dem över selektionen av inlagda människor.

Alla tränger in sig i personal-rummet för att få rapport om patienterna. Det är himla varmt och kvavt. Men det är bara jag som tycker det, så nästa person som kommer in stänger av fläkten. GUUUD!! VARFÖR?!?!!
När vi kl. 09.00 är klara slänger jag mig på blodtrycksapparaten. Kontrollerna ska egentligen inte tas förrän runt kl. 10, men jag råkar veta att det bara finns två mätare på hela avdelningens 20-25 patienter, så det är bäst att hugga den nu!
Första kvinnan jag kommer till ler ett brett tandlöst leende! Hon kan noll engelska. ”Did you sleep well?” Försöker jag fråga med kroppsspråk och gester. Ok, vi förstår inte varandra – jag får dokumentera att hon ser pigg ut och att hennes värden är stabila – det blir bra!

Dagen förflyter fort trots att jag bara har 3 patienter. Känner mig tacksam för pausen med afrikanskt te som är sockrat till tusen!
Fortsätter springa mig svettig. När kl. är 13 är det ”mid-day” och dags för lunch. Här är mitt på dagen klockan ett. Inte klockan tolv. Klockan tolv säger man fortfarande god morgon. Det slog mig en dag att det beror på att solen går upp kl. 07 och ner kl. 19. Exakt samma tid varje dag. Året runt! Det ändrar sig aldrig som i Sverige. Uganda ligger ju vid ekvatorn! Juuuust ja!
Jag hinner inte äta lunch, men min närmsta vän här har sprungit ner och hämtat mat åt mig också. Så himla omtänksamt. Lunchen består av den alltid så närvarande böngrytan och av klisterkakan posho (gjort på majsmjöl). Kan vara den smartaste maten som uppfunnits – har aldrig blivit så mätt på så lite. Nu kan jag fortsätta springandet.

Dags för medicin. Läkemedlet finns inte på avdelningen, jag får springa till apoteket och be om en dos.
Kastar mig fram i korridoren. ”Stinaah!!” Jag vänder mig om. En man i vaktmästar-kläder vinkar åt mig. Jag vet inte varför han kan mitt namn. ”How are you?” ”Eeh…I’m fine…”. Hjärnan letar febrilt genom ansiktena jag hälsat på här på IHK. ”You don’t remember me?!” säger han och låtsas vara sårad. ”Eeeeh…” Han skrattar medan han går vidare genom korridoren. Jag står kvar övertygad om att jag aldrig sett honom förut.
Det roliga är att det här händer minst 2 gånger i veckan. Ofta med en ny person.

När klockan sedan äntligen slår 17.00 får jag gå – eller ja, det är ju african time här så det blir snarare 17.30. Men det är lugnt. Det är ingen brådska i det här landet.
Jag och min enda andra svenska kollega går till var helst vi känner för och äter en pizza eller grillad fisk vid solnedgången och diskuterar konstiga kulturella skillnader. Vi skrattar.
När klockan slår 21.30 är jag Dö-trött!! Äntligen en kudde! Imorgon är vi i alla fall lediga då ska vi göra stan och köpa turistiga saker.
Jag gillar Uganda. Hoppas jag slipper malaria-bett inatt. Myggorna här är inte nådiga, värsta klådan i världen!! Men afrikanskt myggmedel luktar fantastiskt i alla fall.
Så kan en dag se ut om du åker till Uganda…

// Stina