Sex veckor i Uganda

Nu har jag varit i Uganda i 6 veckor, snart har alltså halva tiden gått.

Jag börjar känna mig mer och mer bekväm i min roll på sjukhuset. Det som till en början kändes annorlunda känns nu mer som vardag. Jag har verkligen välkomnas in i arbetslaget och alla är snälla och hjälpsamma om det är något man skulle behöva hjälp med. Har nu ca 3-4 patienter under ett arbetspass. Det kan nog för många låta lite men många gånger räcker tiden ändå inte till. Man jobbar liksom själv, det vill säga utan någon undersköterska, vilket innebär att man gör fler uppgifter än vad man kanske gör i vanliga fall. Bland annat ingår såromläggningar nu mer frekvent i ens dagliga sysslor, och jag har fått se en hel del intressanta sådana.

Som kanske nämnt tidigare så sker dokumentationen i pappersform och nästan allt är handskrivet. Under ett arbetspass går en hel del åt att följa upp ”vad är gjort?” och ”vad ska göras?”, det står inte alltid tydligt och inte alltid står det i dokumentationen. Så om blodprov har tagits så får man gå ner till labbet och se om de är klara eller om patienten har gjort en röntgen undersökning får man gå och efterlysa röntgen rapporten. Eller om det är nyinsatt läkemedel så får man gå och hämta detta nere på apoteket. Och varje gång man går igenom sjukhuset så hör man alltid någon säga ”Mitchell, how are you?”, även om man nödvändigtvis inte känner igen vem det är.

När det kommer till tiden utanför sjukhuset så har jag träffat lite folk från Skandinavien som jag umgås en del med. Några av dem var jag tillsammans med förra helgen på utflykt till Bwundi, som inte ligger så långt ifrån gränsen till Kongo. Där borta var vi och trackade

i djungeln och tittade på gorillor och därefter åkte vi till Elisabeth park på safari där vi bland annat såg lejon.

Hittills har jag bott på hotell, vilket i längden blivit lite isolerande, så nu i veckan ska jag flytta in i ett rum som jag ska få hyra av en tjej som inte bor så långt ifrån sjukhuset.

Min tid i Uganda /Stina

Tiden på ett Ugandiskt sjukhus kommer finnas med mig resten av livet, även när jag inte aktivt tänker på det. Läppar som lett mot mig, händer jag tagit i, orden som givits mig, tankarna och känslorna jag förstått att de har. Ett helt annat perspektiv på livet, på meningsfullhet, på arbete, på måsten. Vad är viktigt? Vad är på riktigt? Vad är sant i världen?

När jag kom till Uganda hade jag en uppfattning om hur afrikanska länder såg ut, hur människorna och kulturen var. Hur naturen såg ut. Vilken musik de lyssnar på.

Det var så många av mina förväntningar som uppfylldes faktiskt. Men så var det det där som jag inte skulle ha tänkt på om jag inte varit där. Det som så många människor halvhjärtat försökte förklara för mig innan jag åkte och avslutade med: ”Nej, det är ingen idé att jag försöker förklara det. Du kommer få se det när du kommer dit”. Det var något av det första jag fick uppleva. Det där oförklarliga afrikanska. Mentalitet och insikt i saker som vi i västvärlden inte har en aning om. En egen livsstil. Saker som först tyngt mig oerhört. Det var det första jag kände – de första 2-3 veckorna i Uganda. Men ju längre tid jag spenderade hos denna fantastiskt varma befolkning och i detta imponerande sjukhusteam på IHK (Internation Hospital Kampala) förvandlades tyngden till insikt, sedan till motivation och inspiration. En längtan efter att ta med Afrika (läs Uganda) hem.

De har ett annat tempo och en annan motivation än vi har. De kan göra ett leverne av vad som helst i princip. De har en helt annan inställning än vi har.

Jag har tagit hand om gamla kvinnor med leukemi, unga män från Somalia med skottskador, ett barn vars mamma inte hade pengar att betala för vården vi gav. Det hela har tagit mig närmre verkligheten. Att förstå att någon som inte är med i gäng och politiska aktioner kan bli beskjutna – för ingenting? Att vissa människor är helt beroende av främlingar för att ens ha en liten chans att överleva. Att vissa människor måste ta beslutet att ge upp och bara dö för att det inte är värt att slösa pengar på deras liv.

Men det mest inspirerande med det hela är att alla dessa människor samtidigt är så optimistiska. Så tacksamma. De ser framåt. De ger inte upp. De är glada för alla möjligheter de har och får. De tar emot allt man kan ge dem, men inte med girighet, utan med ödmjukhet.

Visst – jag har stött på en hel del människor som är hungriga på pengar. Som bara kommer fram och förväntar sig att jag ska sträcka fram ur min ficka till något de bara vill ha, bara för att. För att de tror (vet) att jag har mer än dem. En kulturkrock som känns oerhört märklig. Men det är så det blir när man lever i mer eller mindre fattigdom. Utan några som helst skyddsnät.

Det jag kommer ta med mig hem främst (förutom de drömskt vackra vyerna och roliga safari-upplevelserna) är det positiva tankesättet. Att våga arbeta för det man vill ha och samtidigt förstå att det finns saker som är viktigare i livet än små-problem, måsten, omöjligheter. Att våga vara stolt över och tro på mig själv. Att tycka om människor och livet. Att sträcka sig efter drömmar och chanser till lycka. Om du vågar kan jag inget annat än rekommendera att du åker till den fantastiska natur och befolkning som gör Uganda. Kom ihåg att se gorillorna när du kommer!

”Welcome to the pearl of Africa!” /Stina