Semester

8 veckor i Uganda och nu är det dags för semester

Efter en intensiv tid med fältarbete veckan innan laddade vi snabbt om batterierna för att få upptäcka i alla fall en bråkdel av alla naturupplevelser i Uganda. Vår första etapp var att åka till Ruhija i Bwindi nationalpark som ligger i sydvästra Uganda. Med bil begav vi oss för att under 12 timmars färd få se hur stora skillnader landskapen i Uganda har. Längs med färden åkte vi igenom Lake Emburo nationalpark där vi stannade bilen och fick se zebror stå och beta. Här var det varmt och torrt klimat och ett ganska plant landskap.

När vi närmade oss Bwindi nationalpark reste sig bergen och djungeln. Där det inte var djungel var varenda millimeter täckt av odlingar, främst teodlingar. Djungeln var tät som kronan på broccolin och på en gång börjar fåglarna höras mer intensivt. Från 30 graders värme tidigare under dagen slogs vi nu av ett kyligare klimat och vi var på samma nivå som molnen.

Tidigt nästa morgon begav vi oss ut på den efterlängtade vandringen för att få se bergsgorillor. Med oss hade vi Augustus, en van guide sedan 90- talet och som kände varenda individ i gorillafamiljen. Innan vi gav oss av hade redan några guider börjat sin vandring för att se vart gorillorna slagit sig ned. Via hur bladen i djungeln vikt sig kunde de läsa av riktningen djuren tagit.  Spillning och matrester kunde sedan identifiera om det var gorillor eller om det var något annat djur som passerat. I den här djungeln finns även skogselefanter.  På grund av skogselefanterna hade spanarna och guiden med sig vapen för att kunna skjuta varningsskott. Skogselefanter är väldigt aggressiva då de lever i en mer sluten miljö i skogen än vad elefanterna på savannen gör.

Efter 2 timmars vandring både intensivt nedåt och uppåt samt korsande av mindre bäckar ber guiden oss att vara tysta. Framför oss har vi en gorillagrupp med 19 medlemmar som heter Kyaguliro där den yngsta är 14 månader. Långt borta kunde vi se de yngsta gorillorna leka i en trädtopp. Stora träd föll ned och då var det en äldre gorilla som förflyttade sig. Närmre skulle vi. Ett avstånd på sju meter skulle hållas och det var viktigt att inte nysa eller hosta mot gorillorna på grund av risken för smittspridning.

Gorilla

Avståndet på 7 meter blev dock svårt att hålla då gorillorna gärna vandrade förbi oss och hamnade på bara en armslängds avstånd. Guiden berättade att detta gick bra så länge det var gorillan som närmade sig oss och inte vi som närmade oss dem.

Däremot så var avståndet betydligt viktigare när det gällde silverhannen då han var mer oberäknelig och kunde vara aggressiv. Silverhannen i gruppen heter Luchina vilket på det lokala språket betyder den lekfulle.

Under en timme fick vi besöka gorillorna. Tidsbegränsningen var för att värna om gorillornas naturliga beteende och för att vi inte skulle störa för mycket. Aldrig har en timme gått så fort.

Nästa etapp var ett besök mer söder ut i Queen Elisabeth Nationalpark. Redan på färden dit fick vi göra en snabbsafari och se trädklättrande lejon. Vi hade verkligen tur för det började regna och då brukar det bli svårt att se lejonen i träden då det blir för halt för dem. Dock regnade det inte så mycket så de var fortfarande kvar.

lejon i träd

Tidigt morgonen efter begav vi oss ut på safari och fick se bland annat elefanter, antiloper, buffalos, flodhästar och lejon.

Lite matnyttiga tips som vi fick från guiden var att lejonen jagar på natten. Om man är ute och går med ficklampa under natten och möter ett lejon så ska ficklampan riktas mot lejonet hela tiden, sakta läggas ned på marken och sedan skall man smyga därifrån. Lejon har väldigt dåligt luktsinne och blir bländade så de kan inte lokalisera vart man är så länge de är bländade. Skulle en flodhäst få för sig att jaga en så skall man röra sig i cirklar då de har väldigt svårt att vrida hela sin tunga kropp. Däremot om man skulle springa rakt fram så tar de en i ett nafs och hunger av en på mitten. Skulle man bli attackerad av en Buffalo så ska man lägga sig ned i planläge på marken och ligga alldeles still då de får väldigt svårt att stånga en med hornen.

Bilder på safarin.

Safari

Bufflar

Lejon

På eftermiddagen åkte vi ut på båtsafari och fick se otroligt många flodhästar.

Flodhästar

Guiden berättade att om en flodhästmamma får en hanunge måste flodhästmamman gömma ungen i 2 år från flodhästpappan då flodhästpappan annars dödar ungen. Lite överallt under båtfärden kunde vi se ensamma flodhästmammor med sina ungar.

Vi såg även hur många olika fåglar som helst, ödlor, buffalos, krokodiler m.m. Mitt under båtfärden fick vi se en alldeles egen naturfilm då det var en stor ödla som var ute efter fågelägg och fåglarna försökte försvara boet. Därefter såg vi en krokodil som maffigt nog precis fångat en gigantisk fisk och med hela sin kroppsstyrka hade ihjäl den.

Krokodil

På vägen hem från båtsafarin var vi alla väldigt nöjda men konstaterade att det enda som fattades var att vi hade velat få se lite fler elefanter i vattenbrynen. Strax därefter får vi syn på en elefant och tvärstannar bilen. När ögonen hann vänja sig lite mer dök fler och fler elefanter upp och lyriska kunde vi stå och njuta av en hel hjord som precis då skulle korsa vår väg.

Bilder på elefanterna

Elefanter

Elefanter

Väldigt nöjda med våra naturupplevelser och allt fantastiskt vi fått se åkte vi tillbaka till Kampala och är nu beredda att fortsätta våra jobb på sjukhuset.

Sex veckor i Uganda

Vecka 6

Vi har nu varit i Uganda i drygt sex veckor; mer än hälften av vår resa är gjord. Denna veckan lämnade vi sjukhuset och Kampala för att delta i ett projekt som handlar om säker manlig omskärelse. Ett projekt vars syfte är att minska HIV-spridningen och som har pågått i fyra år. Projektet vänder sig främst till unga pojkar i skolåldern, men även äldre män får delta. Projektet är styrt av Ministry of Health, med utrustning- och ekonomiskt stöd av Healt Communication Partnership och är finansierat av USAID.

Vi gav oss iväg på söndagen i en av de lokala bussarna till Lira som ligger i norra delen av Uganda och som är landets fjärde största stad. På måndagen träffade vi ett team som bestod av fem sjuksköterskor och som redan hade arbetat med projektet i tre veckor. Teamet var utplacerat på tre olika hälsocentrum ute på landsbygden och vi fick dela upp oss mellan dessa stationer. Redan första dagen assisterade vi vid operationerna och allt eftersom att dagarna gick fick vi lära oss att sätta stygn, stoppa blödningar och vissa av oss fick även utföra hela ingreppet själva under vägledning av de mer erfarna sjuksköterskorna.

Under de dagar som vi hade färre patienter besökte vi skolor som låg i närheten för att informera eleverna och lärarna om programmet. Eftersom barnen inte pratade engelska gavs informationen via tolk på deras lokala språk; Langi och Acholi. Den viktigaste information att ge, förutom att berätta om fördelarna med det enkla ingreppet såsom minskad spridning av HIV och STI, var även att informera om att hela ingreppet med eventuell eftervård var gratis för de som valde att genomföra det.

Många barn valde att följa med till hälsocentrumet redan samma dag som vi besökte skolorna. Barn under 14 år var tvungna att ha tillstånd av sin målsman eller av sin lärare. De pojkar som valde att bli omskurna fick information om ingreppet och om hur de skulle ta hand om såret dagarna efter. Två dagar efter att ingreppet utförts åkte en utbildad sjuksköterska från hälsocentret ut till dem som blivit omskurna för uppföljning. En av lärarna på skolorna fick också i ansvar att hålla koll på pojkarnas operationssår för att sjuksköterskan inte skulle missa att hjälpa någon.

Vid en omskärelse läker de allra flesta sår fint utan några komplikationer, vilket vanligtvis tar ungefär en vecka. De barn som får komplikationer får antibiotika och hjälp att rengöra såret till det läkts. Oftast uppstår komplikationer på grund av bristande hygien som följd av att barnen inte tagit till sig den information som givits. Såret måste exempelvis tvättas varje dag med saltvatten, men vi fick lära oss att det är något många föräldrar ifrågasätter eftersom de helt enkelt inte tror på saltvattnets läkande effekt. Bland de barn vars sår inte läkte ordentligt, hade många blivit skickade av sina föräldrar till byarnas egna läkare och fått tips som snarare förvärrade såren. En pojke hade till exempel lera med te-blad omlagda på sin penis vilket hade lett till sepsis.

Förutom språket, den bristande hygienen och misstron till saltvattnet, stötte vi även på problem inom själva organisationen. Ingreppen utfördes i enkla rum så sterilt som det var möjligt, men där fanns inget rinnande vatten och inte heller någon belysning. Mediciner tog slut, bilar fastnade i lera och transporterna blev försenade varje dag. Vissa dagar kom vi inte hem förrän efter klockan 21.30 – då hade vi arbetat i mörker i flera timmar.

Jag tror att jag talar för hela gruppen när jag skriver att det här har varit den mest lärorika veckan hittills på resan, fylld av nya intryck och upplevelser. Personalen på plats trollar med knäna för att uföra projektet på bästa sätt, och trots de svårigheter som uppstår längs vägen så leder det till goda resultat och en ökad hälsa i Uganda – så vi hoppas att projektet får möjlighet att fortsätta länge till.Skolbarn i Uganda

Operationsbänk