Snart slut

Tre månader går alldeles för fort och nu är det bara knappt en vecka kvar!!!

De flesta av oss har bytt avdelning så nu är två på operation och tre stycken på den medicinsk/kirurgiska-avdelningen. På sjukhuset känner vi oss mer och mer hemma och vi som jobbar på avdelning har våra egna patienter. Stundtals känns det som att jobba i Sverige medan det stundtals känns helt omöjligt att förstå och delta i det organisatoriska arbetet som inte berör den direkta vården av patienten. Röntgen- och labbeställningar ska skrivas ut av läkare och lämnas över till respektive enhet, alltid med svaret att de ringer när det är färdigt vilket de sällan gör. Så mycket av tiden går åt till att ringa eller gå omkring på sjukhuset för att följa upp provsvar, leta efter röntgenbilder, ta reda på om saker som ska har utförts faktiskt gjort det (att en patient är nere på röntgen betyder

inte att den röntgas) och glöm för all del inte att allt ska stämplas och tas betalt för!!

Att vi jobbar på ett privat sjukhus där allting kostar, är ständigt närvarande i vårt dagliga arbete. Ingenting kan utföras om det inte finns täckning för det, operationer ställs inte sällan in för att det inte finns pengar eller för att försäkringsbolagen krånglar och när patienterna skrivs ut lämnar de sjukhuset med en varierande stor slutnota att betala.

Många av patienterna på både avdelningen och operation lider av sviterna efter motorcykelolyckor eftersom trafiken här är kaotisk och motorcykeltaxi är det smidigaste sättet att ta sig fram på. Som hälsoprevention för oss själva har vi därför alla införskaffat varsin hjälm som vi oftast (nåja) använder.

 

Förra helgen var några av oss iväg på en annan form av hälsoprevention som berörde fler än oss själva ; ) Tillsammans med en kollega från sjukhuset och cirka 25 stycken sjuksköterskor och läkarstudenter åkte vi till Mitooma i västra Uganda på ett ”medical camp” finansierat av Rotary. Bussresan dit som skulle ta 3,5 timme tog 12 timmar så efter punktering och diverse felkörningar kom vi fram till den lilla byn halv fyra på natten. Morgonen efter när vi kom till den lilla skolan som var uppsamlingsplats var det redan cirka 1000 människor som väntade på oss och många hade spenderat hela natten där för att komma lågt fram i kön. Patienterna fick sedan gratis undersökning och läkemedel, förutsatt att vi hade de läkemedel som förskrevs. Det var spännande och lite överväldigande att vara med och se hur en typ av hälsofrämjande arbete som vi annars bara läser om i böcker kan fungera i praktiken!

I och med att dagarna rinner iväg är det mycket åtaganden för oss den sista tiden, vi ska på bröllop hos en kollegas syster (som vi aldrig träffat), middagar ska avklaras, det är festival i Kampala och operationsavdelningen har flyttat sin personalfest för att vi ska hinna vara med… Så nu är det bråda dagar!!

 

 

Tre månader går alldeles för fort och nu är det bara knappt en vecka kvar!!!

De flesta av oss har bytt avdelning så nu är två på operation och tre stycken på den medicinsk/kirurgiska-avdelningen. På sjukhuset känner vi oss mer och mer hemma och vi som jobbar på avdelning har våra egna patienter. Stundtals känns det som att jobba i Sverige medan det stundtals känns helt omöjligt att förstå och delta i det organisatoriska arbetet som inte berör den direkta vården av patienten. Röntgen- och labbeställningar ska skrivas ut av läkare och lämnas över till respektive enhet, alltid med svaret att de ringer när det är färdigt vilket de sällan gör. Så mycket av tiden går åt till att ringa eller gå omkring på sjukhuset för att följa upp provsvar, leta efter röntgenbilder, ta reda på om saker som ska har utförts faktiskt gjort det (att en patient är nere på röntgen betyder inte att den röntgas) och glöm för all del inte att allt ska stämplas och tas betalt för!!

Att vi jobbar på ett privat sjukhus där allting kostar, är ständigt närvarande i vårt dagliga arbete. Ingenting kan utföras om det inte finns täckning för det, operationer ställs inte sällan in för att det inte finns pengar eller för att försäkringsbolagen krånglar och när patienterna skrivs ut lämnar de sjukhuset med en varierande stor slutnota att betala.

Många av patienterna på både avdelningen och operation lider av sviterna efter motorcykelolyckor eftersom trafiken här är kaotisk och motorcykeltaxi är det smidigaste sättet att ta sig fram på. Som hälsoprevention för oss själva har vi därför alla införskaffat varsin hjälm som vi oftast (nåja) använder.

Uganda - Kö utanför klinik

Förra helgen var några av oss iväg på en annan form av hälsoprevention som berörde fler än oss själva ; ) Tillsammans med en kollega från sjukhuset och cirka 25 stycken sjuksköterskor och läkarstudenter åkte vi till Mitooma i västra Uganda på ett ”medical camp” finansierat av Rotary. Bussresan dit som skulle ta 3,5 timme tog 12 timmar så efter punktering och diverse felkörningar kom vi fram till den lilla byn halv fyra på natten. Morgonen efter när vi kom till den lilla skolan som var uppsamlingsplats var det redan cirka 1000 människor som väntade på oss och många hade spenderat hela natten där för att komma lågt fram i kön. Patienterna fick sedan gratis undersökning och läkemedel, förutsatt att vi hade de läkemedel som förskrevs. Det var spännande och lite överväldigande att vara med och se hur en typ av hälsofrämjande arbete som vi annars bara läser om i böcker kan fungera i praktiken!

I och med att dagarna rinner iväg är det mycket åtaganden för oss den sista tiden, vi ska på bröllop hos en kollegas syster (som vi aldrig träffat), middagar ska avklaras, det är festival i Kampala och operationsavdelningen har flyttat sin personalfest för att vi ska hinna vara med… Så nu är det bråda dagar!!

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>