Snart slut

Tre månader går alldeles för fort och nu är det bara knappt en vecka kvar!!!

De flesta av oss har bytt avdelning så nu är två på operation och tre stycken på den medicinsk/kirurgiska-avdelningen. På sjukhuset känner vi oss mer och mer hemma och vi som jobbar på avdelning har våra egna patienter. Stundtals känns det som att jobba i Sverige medan det stundtals känns helt omöjligt att förstå och delta i det organisatoriska arbetet som inte berör den direkta vården av patienten. Röntgen- och labbeställningar ska skrivas ut av läkare och lämnas över till respektive enhet, alltid med svaret att de ringer när det är färdigt vilket de sällan gör. Så mycket av tiden går åt till att ringa eller gå omkring på sjukhuset för att följa upp provsvar, leta efter röntgenbilder, ta reda på om saker som ska har utförts faktiskt gjort det (att en patient är nere på röntgen betyder

inte att den röntgas) och glöm för all del inte att allt ska stämplas och tas betalt för!!

Att vi jobbar på ett privat sjukhus där allting kostar, är ständigt närvarande i vårt dagliga arbete. Ingenting kan utföras om det inte finns täckning för det, operationer ställs inte sällan in för att det inte finns pengar eller för att försäkringsbolagen krånglar och när patienterna skrivs ut lämnar de sjukhuset med en varierande stor slutnota att betala.

Många av patienterna på både avdelningen och operation lider av sviterna efter motorcykelolyckor eftersom trafiken här är kaotisk och motorcykeltaxi är det smidigaste sättet att ta sig fram på. Som hälsoprevention för oss själva har vi därför alla införskaffat varsin hjälm som vi oftast (nåja) använder.

 

Förra helgen var några av oss iväg på en annan form av hälsoprevention som berörde fler än oss själva ; ) Tillsammans med en kollega från sjukhuset och cirka 25 stycken sjuksköterskor och läkarstudenter åkte vi till Mitooma i västra Uganda på ett ”medical camp” finansierat av Rotary. Bussresan dit som skulle ta 3,5 timme tog 12 timmar så efter punktering och diverse felkörningar kom vi fram till den lilla byn halv fyra på natten. Morgonen efter när vi kom till den lilla skolan som var uppsamlingsplats var det redan cirka 1000 människor som väntade på oss och många hade spenderat hela natten där för att komma lågt fram i kön. Patienterna fick sedan gratis undersökning och läkemedel, förutsatt att vi hade de läkemedel som förskrevs. Det var spännande och lite överväldigande att vara med och se hur en typ av hälsofrämjande arbete som vi annars bara läser om i böcker kan fungera i praktiken!

I och med att dagarna rinner iväg är det mycket åtaganden för oss den sista tiden, vi ska på bröllop hos en kollegas syster (som vi aldrig träffat), middagar ska avklaras, det är festival i Kampala och operationsavdelningen har flyttat sin personalfest för att vi ska hinna vara med… Så nu är det bråda dagar!!

 

 

Tre månader går alldeles för fort och nu är det bara knappt en vecka kvar!!!

De flesta av oss har bytt avdelning så nu är två på operation och tre stycken på den medicinsk/kirurgiska-avdelningen. På sjukhuset känner vi oss mer och mer hemma och vi som jobbar på avdelning har våra egna patienter. Stundtals känns det som att jobba i Sverige medan det stundtals känns helt omöjligt att förstå och delta i det organisatoriska arbetet som inte berör den direkta vården av patienten. Röntgen- och labbeställningar ska skrivas ut av läkare och lämnas över till respektive enhet, alltid med svaret att de ringer när det är färdigt vilket de sällan gör. Så mycket av tiden går åt till att ringa eller gå omkring på sjukhuset för att följa upp provsvar, leta efter röntgenbilder, ta reda på om saker som ska har utförts faktiskt gjort det (att en patient är nere på röntgen betyder inte att den röntgas) och glöm för all del inte att allt ska stämplas och tas betalt för!!

Att vi jobbar på ett privat sjukhus där allting kostar, är ständigt närvarande i vårt dagliga arbete. Ingenting kan utföras om det inte finns täckning för det, operationer ställs inte sällan in för att det inte finns pengar eller för att försäkringsbolagen krånglar och när patienterna skrivs ut lämnar de sjukhuset med en varierande stor slutnota att betala.

Många av patienterna på både avdelningen och operation lider av sviterna efter motorcykelolyckor eftersom trafiken här är kaotisk och motorcykeltaxi är det smidigaste sättet att ta sig fram på. Som hälsoprevention för oss själva har vi därför alla införskaffat varsin hjälm som vi oftast (nåja) använder.

Uganda - Kö utanför klinik

Förra helgen var några av oss iväg på en annan form av hälsoprevention som berörde fler än oss själva ; ) Tillsammans med en kollega från sjukhuset och cirka 25 stycken sjuksköterskor och läkarstudenter åkte vi till Mitooma i västra Uganda på ett ”medical camp” finansierat av Rotary. Bussresan dit som skulle ta 3,5 timme tog 12 timmar så efter punktering och diverse felkörningar kom vi fram till den lilla byn halv fyra på natten. Morgonen efter när vi kom till den lilla skolan som var uppsamlingsplats var det redan cirka 1000 människor som väntade på oss och många hade spenderat hela natten där för att komma lågt fram i kön. Patienterna fick sedan gratis undersökning och läkemedel, förutsatt att vi hade de läkemedel som förskrevs. Det var spännande och lite överväldigande att vara med och se hur en typ av hälsofrämjande arbete som vi annars bara läser om i böcker kan fungera i praktiken!

I och med att dagarna rinner iväg är det mycket åtaganden för oss den sista tiden, vi ska på bröllop hos en kollegas syster (som vi aldrig träffat), middagar ska avklaras, det är festival i Kampala och operationsavdelningen har flyttat sin personalfest för att vi ska hinna vara med… Så nu är det bråda dagar!!

Semester

8 veckor i Uganda och nu är det dags för semester

Efter en intensiv tid med fältarbete veckan innan laddade vi snabbt om batterierna för att få upptäcka i alla fall en bråkdel av alla naturupplevelser i Uganda. Vår första etapp var att åka till Ruhija i Bwindi nationalpark som ligger i sydvästra Uganda. Med bil begav vi oss för att under 12 timmars färd få se hur stora skillnader landskapen i Uganda har. Längs med färden åkte vi igenom Lake Emburo nationalpark där vi stannade bilen och fick se zebror stå och beta. Här var det varmt och torrt klimat och ett ganska plant landskap.

När vi närmade oss Bwindi nationalpark reste sig bergen och djungeln. Där det inte var djungel var varenda millimeter täckt av odlingar, främst teodlingar. Djungeln var tät som kronan på broccolin och på en gång börjar fåglarna höras mer intensivt. Från 30 graders värme tidigare under dagen slogs vi nu av ett kyligare klimat och vi var på samma nivå som molnen.

Tidigt nästa morgon begav vi oss ut på den efterlängtade vandringen för att få se bergsgorillor. Med oss hade vi Augustus, en van guide sedan 90- talet och som kände varenda individ i gorillafamiljen. Innan vi gav oss av hade redan några guider börjat sin vandring för att se vart gorillorna slagit sig ned. Via hur bladen i djungeln vikt sig kunde de läsa av riktningen djuren tagit.  Spillning och matrester kunde sedan identifiera om det var gorillor eller om det var något annat djur som passerat. I den här djungeln finns även skogselefanter.  På grund av skogselefanterna hade spanarna och guiden med sig vapen för att kunna skjuta varningsskott. Skogselefanter är väldigt aggressiva då de lever i en mer sluten miljö i skogen än vad elefanterna på savannen gör.

Efter 2 timmars vandring både intensivt nedåt och uppåt samt korsande av mindre bäckar ber guiden oss att vara tysta. Framför oss har vi en gorillagrupp med 19 medlemmar som heter Kyaguliro där den yngsta är 14 månader. Långt borta kunde vi se de yngsta gorillorna leka i en trädtopp. Stora träd föll ned och då var det en äldre gorilla som förflyttade sig. Närmre skulle vi. Ett avstånd på sju meter skulle hållas och det var viktigt att inte nysa eller hosta mot gorillorna på grund av risken för smittspridning.

Gorilla

Avståndet på 7 meter blev dock svårt att hålla då gorillorna gärna vandrade förbi oss och hamnade på bara en armslängds avstånd. Guiden berättade att detta gick bra så länge det var gorillan som närmade sig oss och inte vi som närmade oss dem.

Däremot så var avståndet betydligt viktigare när det gällde silverhannen då han var mer oberäknelig och kunde vara aggressiv. Silverhannen i gruppen heter Luchina vilket på det lokala språket betyder den lekfulle.

Under en timme fick vi besöka gorillorna. Tidsbegränsningen var för att värna om gorillornas naturliga beteende och för att vi inte skulle störa för mycket. Aldrig har en timme gått så fort.

Nästa etapp var ett besök mer söder ut i Queen Elisabeth Nationalpark. Redan på färden dit fick vi göra en snabbsafari och se trädklättrande lejon. Vi hade verkligen tur för det började regna och då brukar det bli svårt att se lejonen i träden då det blir för halt för dem. Dock regnade det inte så mycket så de var fortfarande kvar.

lejon i träd

Tidigt morgonen efter begav vi oss ut på safari och fick se bland annat elefanter, antiloper, buffalos, flodhästar och lejon.

Lite matnyttiga tips som vi fick från guiden var att lejonen jagar på natten. Om man är ute och går med ficklampa under natten och möter ett lejon så ska ficklampan riktas mot lejonet hela tiden, sakta läggas ned på marken och sedan skall man smyga därifrån. Lejon har väldigt dåligt luktsinne och blir bländade så de kan inte lokalisera vart man är så länge de är bländade. Skulle en flodhäst få för sig att jaga en så skall man röra sig i cirklar då de har väldigt svårt att vrida hela sin tunga kropp. Däremot om man skulle springa rakt fram så tar de en i ett nafs och hunger av en på mitten. Skulle man bli attackerad av en Buffalo så ska man lägga sig ned i planläge på marken och ligga alldeles still då de får väldigt svårt att stånga en med hornen.

Bilder på safarin.

Safari

Bufflar

Lejon

På eftermiddagen åkte vi ut på båtsafari och fick se otroligt många flodhästar.

Flodhästar

Guiden berättade att om en flodhästmamma får en hanunge måste flodhästmamman gömma ungen i 2 år från flodhästpappan då flodhästpappan annars dödar ungen. Lite överallt under båtfärden kunde vi se ensamma flodhästmammor med sina ungar.

Vi såg även hur många olika fåglar som helst, ödlor, buffalos, krokodiler m.m. Mitt under båtfärden fick vi se en alldeles egen naturfilm då det var en stor ödla som var ute efter fågelägg och fåglarna försökte försvara boet. Därefter såg vi en krokodil som maffigt nog precis fångat en gigantisk fisk och med hela sin kroppsstyrka hade ihjäl den.

Krokodil

På vägen hem från båtsafarin var vi alla väldigt nöjda men konstaterade att det enda som fattades var att vi hade velat få se lite fler elefanter i vattenbrynen. Strax därefter får vi syn på en elefant och tvärstannar bilen. När ögonen hann vänja sig lite mer dök fler och fler elefanter upp och lyriska kunde vi stå och njuta av en hel hjord som precis då skulle korsa vår väg.

Bilder på elefanterna

Elefanter

Elefanter

Väldigt nöjda med våra naturupplevelser och allt fantastiskt vi fått se åkte vi tillbaka till Kampala och är nu beredda att fortsätta våra jobb på sjukhuset.

Sex veckor i Uganda

Vecka 6

Vi har nu varit i Uganda i drygt sex veckor; mer än hälften av vår resa är gjord. Denna veckan lämnade vi sjukhuset och Kampala för att delta i ett projekt som handlar om säker manlig omskärelse. Ett projekt vars syfte är att minska HIV-spridningen och som har pågått i fyra år. Projektet vänder sig främst till unga pojkar i skolåldern, men även äldre män får delta. Projektet är styrt av Ministry of Health, med utrustning- och ekonomiskt stöd av Healt Communication Partnership och är finansierat av USAID.

Vi gav oss iväg på söndagen i en av de lokala bussarna till Lira som ligger i norra delen av Uganda och som är landets fjärde största stad. På måndagen träffade vi ett team som bestod av fem sjuksköterskor och som redan hade arbetat med projektet i tre veckor. Teamet var utplacerat på tre olika hälsocentrum ute på landsbygden och vi fick dela upp oss mellan dessa stationer. Redan första dagen assisterade vi vid operationerna och allt eftersom att dagarna gick fick vi lära oss att sätta stygn, stoppa blödningar och vissa av oss fick även utföra hela ingreppet själva under vägledning av de mer erfarna sjuksköterskorna.

Under de dagar som vi hade färre patienter besökte vi skolor som låg i närheten för att informera eleverna och lärarna om programmet. Eftersom barnen inte pratade engelska gavs informationen via tolk på deras lokala språk; Langi och Acholi. Den viktigaste information att ge, förutom att berätta om fördelarna med det enkla ingreppet såsom minskad spridning av HIV och STI, var även att informera om att hela ingreppet med eventuell eftervård var gratis för de som valde att genomföra det.

Många barn valde att följa med till hälsocentrumet redan samma dag som vi besökte skolorna. Barn under 14 år var tvungna att ha tillstånd av sin målsman eller av sin lärare. De pojkar som valde att bli omskurna fick information om ingreppet och om hur de skulle ta hand om såret dagarna efter. Två dagar efter att ingreppet utförts åkte en utbildad sjuksköterska från hälsocentret ut till dem som blivit omskurna för uppföljning. En av lärarna på skolorna fick också i ansvar att hålla koll på pojkarnas operationssår för att sjuksköterskan inte skulle missa att hjälpa någon.

Vid en omskärelse läker de allra flesta sår fint utan några komplikationer, vilket vanligtvis tar ungefär en vecka. De barn som får komplikationer får antibiotika och hjälp att rengöra såret till det läkts. Oftast uppstår komplikationer på grund av bristande hygien som följd av att barnen inte tagit till sig den information som givits. Såret måste exempelvis tvättas varje dag med saltvatten, men vi fick lära oss att det är något många föräldrar ifrågasätter eftersom de helt enkelt inte tror på saltvattnets läkande effekt. Bland de barn vars sår inte läkte ordentligt, hade många blivit skickade av sina föräldrar till byarnas egna läkare och fått tips som snarare förvärrade såren. En pojke hade till exempel lera med te-blad omlagda på sin penis vilket hade lett till sepsis.

Förutom språket, den bristande hygienen och misstron till saltvattnet, stötte vi även på problem inom själva organisationen. Ingreppen utfördes i enkla rum så sterilt som det var möjligt, men där fanns inget rinnande vatten och inte heller någon belysning. Mediciner tog slut, bilar fastnade i lera och transporterna blev försenade varje dag. Vissa dagar kom vi inte hem förrän efter klockan 21.30 – då hade vi arbetat i mörker i flera timmar.

Jag tror att jag talar för hela gruppen när jag skriver att det här har varit den mest lärorika veckan hittills på resan, fylld av nya intryck och upplevelser. Personalen på plats trollar med knäna för att uföra projektet på bästa sätt, och trots de svårigheter som uppstår längs vägen så leder det till goda resultat och en ökad hälsa i Uganda – så vi hoppas att projektet får möjlighet att fortsätta länge till.Skolbarn i Uganda

Operationsbänk

Volontärsyrror i Uganda

Nu har vi påbörjat vår fjärde vecka på International Hospital Kampala där vi genomför en tre månaders lång praktik i samband med att vi deltar i kursen ”Volontärsyrror”.  Vi är alla sjuksköterskor med några års arbetserfarenhet från Sverige, och har sökt kursen för att få en bra grund och erfarenhet inför framtida jobb internationellt. Innan vi reste tillbringade vi en helg i Tomelilla där vi hade kursintroduktion med lärarna Mats och Jana för att gå igenom teoretisk information och praktiska förberedelser.

En vecka senare landade vi i Kampala och påbörjade vår praktik. Två stycken av oss valde att starta praktiken på sjukhusets barnavdelning, och två av oss på operationsavdelningen. IHK är ett privat sjukhus, vilket innebär att patienterna som vårdas där har en tecknad sjukvårdsförsäkring eller kan finansiera sin sjukvård på annat sätt. Sjukhuset håller hög nationell standard, samtidigt som det är tydligt att vi befinner oss i ett utvecklingsland. Mycket av det som finns i svensk sjukvård saknas på våra avdelningar, så som droppräknare, varmt vatten, förkläden, datorer och datajournaler, isoleringsrum etc. Patienterna betalar för all sjukvårdsmaterial vilket gör att man tänker efter varje gång man överväger att använda handskar eller annat material, och mycket av materialet återanvänds. Samtidigt som tillräckliga resurser saknas så är personalen väldigt kompetenta och gör det bästa av situationen. Renlighet är mycket viktigt och sjukhuset städas frekventare än vad det städas på svenska sjukhus. All personal får gratis frukost, lunch och middag som serveras i sjukhusets personalrestaurang. Maten består oftast av bönor, majsgröt, ris och bananmos (matoke), det är ganska mastig mat men vi börjar vänja oss vid den. Personalmaten är en förmån som gör att IHK är en attraktiv arbetsplats, en sjuksköterska jobbar ca 48 h i veckan och har en månadslön på drygt 1000 SEK.

Vi har blivit varmt välkomnande och snabbt en del av arbetsgruppen, nu i början har alla känslan av att vara student, vi observerar och försöker förstå deras sjukvårdssystem. Vi som är på operation är sedan tidigare oerfarna inom det området, men vi har assisterat med hjälp av en annan sjuksköterska vid några operationer. Det är mycket att lära, tillexempel det engelska namnet på alla operationsinstrument. Vi trivs bra, och fått deltagit i flera intressanta operationer som är sällsynta i Sverige. Sjukhuset driver till exempel ett projekt om manlig omskärelse i syfte att förhindra spridning av HIV.  Kejsarsnitt är den vanligaste operationen, många gånger utförs det på grund av att mamman är HIV- positiv, men det kan också bero på tidigare problematiska förlossningar.

Vi som är på pediatriken är sedan tidigare oerfarna inom pediatrik och har fått träffa barn med olika sjukdomar som malaria, sicklecellsanemi, tuberkulos och enterisk feber. Vår största utmaning har varit språkförbindelserna med barnen, många av de yngre kan inte engelska, vi upplevs som skrämmande för vissa då de tidigare aldrig sett en människa med ljus hudfärg.

För drygt en vecka sedan konstaterades ett dödsfall i Kampala orsakat av Marburg som är ett besläktat virus till Ebola. Den drabbade var en röntgentekniker som arbetat på sjukhus i Kampala. Cirka 100 stycken som varit i kontakt med honom har satts i karantän. Men inga ytterligare fall, än marburgpatienten som dog, har påvisat positiva resultat till viruset ännu. Vi nåddes av informationen på IHK morgonen efter det verifierats. All personal informerades av ansvarig smittskyddsläkare på sjukhuset, och uppmanades att vidta försiktighetsåtgärder samt vara noggrann med basala hygienrutiner. Smittskyddsgruppen utformade också ett frågeformulär till patienter, så att misstänkta fall snabbt ska kunna identifieras och hänvisas till Mulago Hospital, som är sjukhuset som ska ta hand om misstänkta fall. Efter kontakt med vår skola beslutades att vi skulle stanna hemma från sjukhuset för att avvakta utvecklingen. Efter en dag hemma återgick vi till sjukhuset och hade möte med de ansvariga för smittskydd, som menade att risken att smittas ute i samhället är minimal samtidigt som sjukhuset har en bra organisation för att misstänka Marburgfall inte ska hamna på IHK. Vi känner oss trygga på IHK, som visar på hög kompetens inom detta område, och vi har nu återgått till våra arbetsplatser. Vi gör så gott vi kan för att vidhålla hygienrutiner, och ser det som en bra erfarenhet att se hur ett sjukhus mobiliseras och organiseras för att bekämpa detta högt aktuella och allvarliga virus.

Vi har fått en bra start i Uganda, vi stortrivs i landet och ser fram emot att spendera svenska hösten här!