Så tycker vi om att gå Skrivarkurs på distans


Det är ganska tråkigt att säga att skrivande handlar om rutin. Det tar bort det instinktiva, de där infallen av inspiration som leder till något större. Samtidigt handlar att skriva om att faktiskt skriva. Att sätta sig ned och göra det. Under terminens gång har jag varje vecka utsatts för att göra just detta – att sätta mig ned och skriva. Att konfrontera en uppgift, att göra den till min. I det har jag funnit inspiration och instinkt. Med det har rutin kommit, och när terminens veckor var över hade jag byggt upp ett stort arkiv med texter. Förutom det här med rutin har just arkivet blivit viktigt för mig. Eftersom varje vecka kommit med en ny uppgift kan jag plötsligt se att min samling texter är både bredare i omfång och innehåll. De noga utformade skrivuppgifterna gör att vi på kursen får riktning i att skriva nytt. När jag tittat igenom det jag skrivit ser jag hur jag gått från korta, nästan fragmentariska, texter till längre och mer balanserade. Det är utveckling.

Förutom det egna arbetet med texter har terminen också inneburit ett utbyte med andras skrivande. Varje vecka har jag givit och fått respons. Gensvaren, responsen på varandras texter, har varit konstruktiv men också varsam. Trots att kursen går på distans upplever jag att det blir ett tydligt sammanhang för oss deltagare. I mina olika skrivgrupper började vi känna igen varandras stil, teman och fick följa med när texter följdes upp. Det gör att rutinen inte stelnar, och i andras texter börjar man också se sina egna. Jag har fått vara fri i mitt skrivande, både i termer av platser jag skrivit på och även i form, men jag har också hela tiden haft punkter att anknyta till.

En annan aspekt av skrivandet är läsandet. Kursen har en litteraturlista i sällskap med skrivuppgifterna. För min del har det inneburit att läsa en del böcker som jag inte vanligtvis skulle ha läst. Det har inneburit att jag har tittat på böckerna på ett annat sätt – närmast tekniskt. Litteraturen går hand i hand med uppgifterna och liksom vägleder på håll.

Att skriva är en ensam syssla. Det behövs ro och tystnad, men det får inte leda till en instängdhet. Skrivarkursen tar bort den känslan i och med att varje vecka innebär att utsättas för något nytt, och dela det med andra. Det blir inte bara rutin och vana, utan faktiskt en väg bort från självmedvetenheten. Det är trevligt att dela det man skriver med andra. Rutinen att skriva blir ett behov, som pockar på när man tar paus. Det att viktigt att lyssna på det behovet. Att höra på det. Att lära sig försöka andra grejer för det. Tillsammans gör vi just det, här på skrivarkursen.

Hedda Leifsdotter Lindselius


Det är egentligen ett privilegium att få ägna en hel termin åt att skriva. Tjugo veckor av alla möjliga slags skrivuppgifter, kurskamraters texter och några romaner. Om man vill kan man sjunka ner och stanna där, i skrivandet; i slutändan bestämmer man ju själv hur väl man använder tiden.

När jag googlade skrivarkurs för ett år sedan och såg ”skriv när du vill, var du vill!” så visste jag inte att jag i maj skulle sitta på ett hotellrum i Berlin och skriva – en rätt absurd text – om Carl Larssons mobbingfasoner. Eller att jag skulle skriva tio sidor om barfotalöparen Abebe Bikila. Eller att jag dessutom skulle få hälsa på hos Bonniers, höra Susan Faludi prata om sin pappa som bestämt att könskorrigera sig, eller gå i Christopher Isherwoods fotspår i Berlins gaykvarter (sedan 100 år tydligen).

Det mest värdefulla är mötet med andra som skriver. Att läsa deras texter, att fundera på hur de gjorde, skriva respons och sen få respons på det jag själv skriver.  Att få sjunka in i ett forum som bara handlar om att skriva, läsa, tänka och reflektera om text är fantastiskt. Jag har alltid tyckt att mötet med andra människor är utvecklande i sig. Det är insiktsfullt att få andras perspektiv, tankar. Att utvecklas tillsammans.

Framförallt har jag – hittills – fått bättre disciplin att faktiskt sätta mig ner och skriva. Och det blir lättare och lättare. En uppgift i veckan ska in. I vår, efter att ha fått skriva under två terminer – och blivit säkrare – vill jag skriva roman på påbyggnadskursen. För det är viljan, lusten som styr. Och då gäller det att ta vara på tiden.

Fredrik Magnusson