Så tycker vi om att gå Skrivarkurs på distans


Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt från början. En termin full av så mycket ord jag kunde uppbåda kanske. Ja, jag skulle leva i författaridyllen. Sitta på fik och sådär. Jag skulle vara en av de där med datorer och hörlurar, svarta skrivböcker och blöta bläckpennor. Och svart kaffe, givetvis svart kaffe och stora koppar te. I mitt huvud skulle storslagna berättelser med ord som kändes, florera som murgröna. Det skulle vara ett oerhört romantiskt liv. Ett liv i kreativ sällsamhet.

Det är ett år sedan dess. Den där enda terminen ledde naturligt till ytterligare en. När jag stod där i december månad (nej jag stod inte, jag satt) och hade skrivit klart någon av de allra allra sista uppgifterna, kände jag i hela mig att det vore fel att sluta nu. Ångan var ju uppe! Flåset var igång! Skrivarlusten sprätte i fingrarna och jag ville lära mig om än mer än jag hade gjort. Jag ville djupdyka in i min fantasi, in i mina kursares fantastiska noveller och i vår angivna litteratur. Den skrivande världen som Österlens folkis öppnade upp för mig var bättre än mitt svärmeri.

Inte nog med allt det där – jag träffade för första gången i mitt liv människor som var precis som jag. De älskade att skriva. De älskade att läsa och de pratade i termer jag alltid önskat höra. Böcker, författare, skrivarspråk. Det är i detta enda avseende som jag är sur över att det är en distanskurs. En vardag ihop med alla de där människorna vore fantastiskt.

Bortsett från avståndet till kamraterna då, har distanskurslivet passat mig utmärkt. Jag har fått ägna tid åt allt det jag velat sedan barnsben (skriva skriva skriva, läsa läsa läsa) och samtidigt rört mig fritt i världen. Det är få förunnat och ett tillfälle att ta vara på.

Kanske tänker du som söker nu på själva gensvarsprocessen. Den var svår i början. Dels att ge, dels att få. Jag grät när jag läste den allra första responsen jag fick av mina kurskamrater. Det var inte precis så illa som jag befarat, det var någonting om ett hastigt tempusbyte (har blev hade) men just att läsa kritik kändes oövervinnerligt då. Men där jag står (nej, sitter) idag vill jag helst ha så mycket magont som möjligt för att få som bäst snurr på skrivandet. Som tempusexemplet – numer läser jag noggrant igenom varje inlämning i jakt på eventuella missar. All kritik gör en rikare. Även den bra såklart, men mest den hårda.

Just nu känner jag ett slags sorg över att allt detta är över för mig. Inte skrivandet, absolut inte, men kursen. Jag är avundsjuk på dig som har detta framför dig nu. Drick kaffe, skriv med blött bläck och låt din kreativitet bli prunkande. Stort lycka till.

Maya Göransson


Om jag ska säga en enda sak skrivkursen gett mig så är det struktur. Att ha inlämningarna som en liten piska över mig har gjort att jag lagt tvivlen åt sidan, satt mig ner och faktiskt skrivit. Oftast har det omedelbara resultatet blivit ett misslyckande, ett desperat försök att få ut den där texten för att jag måste – men det har blivit gjort.

 

Dessutom har det blivit gjort regelbundet. Att vecka för vecka satt sig ner och misslyckats skapar ett självförtroende, en känsla av att det faktiskt är okej. Nästa gång misslyckas man bättre. Gången efter det ännu bättre. Samtidigt blev skrivandet en naturlig del av min vardag, något som pågick hela tiden.

 

Att få respons i grupp har visserligen den uppenbara fördelen att få tankar och intryck om sina texter, men för mig har det främst varit en påminnelse om att jag faktiskt blir läst. Att det finns en liten publik som jag vill imponera på, förvirra eller gå i polemik med. Plötsligt fanns det människor som la sin dyrbara tid på att läsa det jag skrev och som jag därför ville underhålla, eller i alla fall inte tråka till döds. Skrivandet blev på riktigt.

 

Du som läser det här funderar antagligen på om det här är kursen för dig. Jag har ingen aning, men det som fick mig att känna att just Österlen var rätt var kursens ganska rigida struktur, med riktlinjer för varje uppgift. Det blir en uppmaning till att tackla nya genrer och teman, som också tvingat mig till inspiration. Att ha en struktur att följa, försöka tänja på och ibland frustreras av gav mig en tydligare känsla för vad som var mitt eget i mitt skrivande och vad som kändes helt främmande.

 

Andra föredrar en total kreativ frihet, själv utvecklas jag mest med motstånd. Det är en personlighetsfråga. För mig har det varit en stor hjälp att tvingas ut på nya områden och att lära mig våga misslyckas, lite bättre varje gång.

Philip Stålhandske