Så tycker vi om att gå Skrivarkurs på distans


Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt från början. En termin full av så mycket ord jag kunde uppbåda kanske. Ja, jag skulle leva i författaridyllen. Sitta på fik och sådär. Jag skulle vara en av de där med datorer och hörlurar, svarta skrivböcker och blöta bläckpennor. Och svart kaffe, givetvis svart kaffe och stora koppar te. I mitt huvud skulle storslagna berättelser med ord som kändes, florera som murgröna. Det skulle vara ett oerhört romantiskt liv. Ett liv i kreativ sällsamhet.

Det är ett år sedan dess. Den där enda terminen ledde naturligt till ytterligare en. När jag stod där i december månad (nej jag stod inte, jag satt) och hade skrivit klart någon av de allra allra sista uppgifterna, kände jag i hela mig att det vore fel att sluta nu. Ångan var ju uppe! Flåset var igång! Skrivarlusten sprätte i fingrarna och jag ville lära mig om än mer än jag hade gjort. Jag ville djupdyka in i min fantasi, in i mina kursares fantastiska noveller och i vår angivna litteratur. Den skrivande världen som Österlens folkis öppnade upp för mig var bättre än mitt svärmeri.

Inte nog med allt det där – jag träffade för första gången i mitt liv människor som var precis som jag. De älskade att skriva. De älskade att läsa och de pratade i termer jag alltid önskat höra. Böcker, författare, skrivarspråk. Det är i detta enda avseende som jag är sur över att det är en distanskurs. En vardag ihop med alla de där människorna vore fantastiskt.

Bortsett från avståndet till kamraterna då, har distanskurslivet passat mig utmärkt. Jag har fått ägna tid åt allt det jag velat sedan barnsben (skriva skriva skriva, läsa läsa läsa) och samtidigt rört mig fritt i världen. Det är få förunnat och ett tillfälle att ta vara på.

Kanske tänker du som söker nu på själva gensvarsprocessen. Den var svår i början. Dels att ge, dels att få. Jag grät när jag läste den allra första responsen jag fick av mina kurskamrater. Det var inte precis så illa som jag befarat, det var någonting om ett hastigt tempusbyte (har blev hade) men just att läsa kritik kändes oövervinnerligt då. Men där jag står (nej, sitter) idag vill jag helst ha så mycket magont som möjligt för att få som bäst snurr på skrivandet. Som tempusexemplet – numer läser jag noggrant igenom varje inlämning i jakt på eventuella missar. All kritik gör en rikare. Även den bra såklart, men mest den hårda.

Just nu känner jag ett slags sorg över att allt detta är över för mig. Inte skrivandet, absolut inte, men kursen. Jag är avundsjuk på dig som har detta framför dig nu. Drick kaffe, skriv med blött bläck och låt din kreativitet bli prunkande. Stort lycka till.

Maya Göransson


Det är egentligen ett privilegium att få ägna en hel termin åt att skriva. Tjugo veckor av alla möjliga slags skrivuppgifter, kurskamraters texter och några romaner. Om man vill kan man sjunka ner och stanna där, i skrivandet; i slutändan bestämmer man ju själv hur väl man använder tiden.

När jag googlade skrivarkurs för ett år sedan och såg ”skriv när du vill, var du vill!” så visste jag inte att jag i maj skulle sitta på ett hotellrum i Berlin och skriva – en rätt absurd text – om Carl Larssons mobbingfasoner. Eller att jag skulle skriva tio sidor om barfotalöparen Abebe Bikila. Eller att jag dessutom skulle få hälsa på hos Bonniers, höra Susan Faludi prata om sin pappa som bestämt att könskorrigera sig, eller gå i Christopher Isherwoods fotspår i Berlins gaykvarter (sedan 100 år tydligen).

Det mest värdefulla är mötet med andra som skriver. Att läsa deras texter, att fundera på hur de gjorde, skriva respons och sen få respons på det jag själv skriver.  Att få sjunka in i ett forum som bara handlar om att skriva, läsa, tänka och reflektera om text är fantastiskt. Jag har alltid tyckt att mötet med andra människor är utvecklande i sig. Det är insiktsfullt att få andras perspektiv, tankar. Att utvecklas tillsammans.

Framförallt har jag – hittills – fått bättre disciplin att faktiskt sätta mig ner och skriva. Och det blir lättare och lättare. En uppgift i veckan ska in. I vår, efter att ha fått skriva under två terminer – och blivit säkrare – vill jag skriva roman på påbyggnadskursen. För det är viljan, lusten som styr. Och då gäller det att ta vara på tiden.

Fredrik Magnusson